ROCK 'N' ROLL-KONSULTEN

DET ÄR TRÅNGT och svettigt framför scenen på Trädgår’n i Göteborg. Dregen står böjd över gitarren med ryggen mot publiken. Plötsligt spänns den tunna tatuerade kroppen och några snabba riff fyller lokalen. Dregen studsar runt. Publiken jublar. Backyard Babies hit Minus Celsius dundrar ur högtalarna och ekar mot väggarna. Publiken vrålar och hoppar i takt. Men någonting är inte som det brukar. När man tittar närmare på bandet är det inte Backyard Babies som spelar. Det är HiQs husband HEO, HiQ Experience Orchestra. Och publiken ser inte heller ut som den genomsnittlige Sweden Rock Festivalbesökaren. Det är mer lammullströjor än nitjackor och brogues än Converse.

Det är Kunskapsbar på HiQ och stämningen är hög. Det hålls föredrag, minglas och spelas rock ’n’ roll. Precis som det brukar göras. Och Dregen trivs. Han och HiQ har jobbat en del ihop den senaste tiden. Med interna event, kundkvällar och liknande. Och så bandet förstås.
– Jag har sagt till Lasse (Lars Stugemo, HiQs VD och gitarrist i HEO) att om jag råkar bli av med ett finger eller så, kan jag börja på HiQ då?
De allra flesta artister tar ett företagsgig ibland. Spelar på en konferens eller julfest när de har tid över mellan skivsläpp och turnéer. De uppträder en stund, river av en hit och drar några skämt och sedan är det bra med det. Det är snabba pengar för artisten och ett sätt att fixa en minnesvärd kväll för företagen. Och det var precis så samarbetet mellan HiQ och Dregen började.
– Vi skulle åka på konferens till Sardinien och jag hade hört att Dregen är en duktig DJ. Så vi frågade om han ville följa med och spela några kvällar, säger Lars Stugemo.
Under resan lärde Dregen och gänget från HiQ känna varandra och när de kom tillbaka till Stockholm fortsatte samarbetet. Dregen berättar:
– När vi var på Sardinien blev jag helt tagen av HiQ och folket som jobbar där. Jag hade så jävla roligt! Det är nog enda gången jag har samarbetat med ett företag som
jag känner ger mig något tillbaka. Och jag har gjort ganska många företagsgig. Det är en skön vibe på HiQ.

Är det så att du längtar efter ett kontorsjobb ibland?

–Nej, faktiskt aldrig. Det blir ganska mycket kontor ändå. Även när jag spelar in. Jag kan spela in här i Sverige och skicka filerna till Berlin eller Los Angeles där någon annan mixar och så vidare. Tidigare var man ju tvungen att resa runt och vara med hela tiden. Nu sitter jag hemma och jobbar. Man kanske får tacka HiQ för att det är möjligt, med tekniken och så. När jag fick skivkontrakt och bodde i Småland var jag nästan tvingad att flytta till Stockholm för att få det att funka. Nu kan man ju sitta var som helst där det finns uppkoppling.

Sitter du mycket själv och jobbar?

– I år släpper jag både min första soloplatta och en självbiografi och med dem har jag suttit mycket själv. Men jag kan inte påstå att jag tycker att det är överdrivet roligt. Jag föredrar egentligen att jobba i ett band. När man är ett team.
Jag gillar den grejen. Det kan bli ganska ensamt när man ska göra och bestämma allting själv. Som tur är släpper Michael Monroe en platta nu också, så det har inte bara blivit att sitta själv.

Tar ni alla beslut tillsammans i bandet?

– Ja, alla stora. Vi har jobbat tryggt och stadigt för att lyckas på vårt sätt. Vi skulle kunna ha tagit genvägar tidigare i karriären och nått framgång fortare men att lyckas i sig har aldrig varit det viktigaste. Det finns kanske band som bildas på en måndag, får en listetta i Tyskland till helgen och splittras veckan efter. Som vill lyckas till varje pris. Det var inte det vi ville. Gärna framgång. Men på våra villkor. Det kan ju låta lustigt i sammanhanget men vi har aldrig sålt ut vad vi är.
När Dregen växte upp ville han bli NHL-proffs, astronaut eller rockstjärna. Det var bara det som gällde. Men han förstod tidigt att om han skulle uppnå något av de målen så skulle han vara tvungen att satsa fullt ut.
– Många av medlemmarna i de andra banden i Nässjö där jag växte upp gjorde andra grejer vid sidan av musiken. De pluggade eller jobbade eller så. För att ha en backup-plan om musiken inte funkade. Vi var ganska unga när vi började spela i Backyard Babies och tänkte att nu ska vi göra något så att vi inte kan sitta i kassan på ICA, att det inte blir möjligt. Så vi började med lite tatueringar på händerna och så. För att vi skulle vara tvungna att fortsätta. Att satsa allt.

Är det din stil, att det får bära eller brista?

–Ja, kanske. När jag gick i skolan sa rektorn att: Du är den enda på den här skolan vars betyg bara är femmor och resten kan man skriva med linjal.
– Att jag nästan bara hade femmor och ettor säger väl lite om hur jag är. Om jag är intresserad av något så är jag väldigt intresserad men om jag inte är intresserad, så bryr jag mig inte över huvud taget.

Lite nördigt nästan. Kan man säga att nördar är den nya tidens rockstjärnor?

– Nörden är det nya proffset. Jag har alltid gillat nördar. Det är fantastiskt att folk fördjupar sig i något på det sättet. Nörd har alldeles för länge förknippats med mes. Men det håller ju på att ändras. Kolla actionfilmer för 15 år sen. Då var hjälten James Bond som skjuter ner alla. Nu är det en datorsnubbe som räddar världen. Nörden är den nya hjälten. Men nörd och nörd, allt är ju relativt. Jag är nördig på det jag gör. Om man gillar något så go for it. Bli bra på det.

Hur viktigt är det att vara bäst?

– Det är ingenting jag går och funderar på. Men sista gången i livet jag går in och borstar tänderna och tittar mig i spegeln vill jag kunna säga: Jag har gjort vad jag har kunnat.

Ett klipp från konserten på Trädgår’n finns på bit.ly/W115VL

Publicerat i HiQ Magazine 2013